Värmen man känner i bröstet när man ser på någon. När det känns som att man kan sitta och kolla på dem, möta deras blick, i en hel evighet och aldrig tröttna. För att även när man inte är tillsammans med dem så räcker det med en tanke för att man ska le. Ett stort fånigt leende man inte kan hindra. Och värmen i bröstet, hjärtat som slår ett extra slag. Det obeskrivliga glädjen när man träffar dem, bara får ligga nära. Röra vid dem där man bara vill komma allt närmare. För desto närmare desto bättre.